Algeciras - Tanger - Asilah - Imlil

4/8, Algeciras kl. 13:10
I dag har jag strosat runt i Algeciras, köpt en båtbiljett och svetten har runnit. Det är så varmt, när jag rör pannan med handen är det som att stoppa handen under en vattenkran.
Båten är fin, liten och snabb men ganska långt från komforten på Gotlandsbåten. Men absolut inte dålig. När jag först skulle köpa biljetten gick jag in på ett av de hundra biljettkontoren och ställde mig i en kö. När jag kom fram till disken frågade jag om säljaren kunde engelska "no." blev svaret. Jag vände och gick in på stället bredvid. Där stod redan några nordeuropéer och genast kändes det lite tryggare. En biljett kostar ca 300 kr, enkel väg.

Jag funderar på vad jag ska göra i Marocko egentligen. Konstfestivalen - ja. Dykcert? Jag vet inte. Vandra i bergen? Ja. Kamelmarknad? Kanske.
Båtturen tog en timme.

14:20, Tanger med, hamnen
Om 20 minuter kommer det en gratisbuss som kör in till Tanger, jag hann inte mer än sticka näsan utanför byggnaden så kom en taxichaufför.
- Taxi to Tangier? 20 euro. It's 200 dirhams, very cheap. It is 50 km.
- No thanks, I have no dirhams.
- There is a cash machine in Tangier.
De försöker hela tiden. Pengar. Pengar. Pengar. Alla vill ha pengar. Jag vill ha gratis. Men jag har märkt att med ryggsäcken på ryggen så är det färre än vanligt som ber om pengar och försöker proppa på en souvernirer. Back packers kan inte bära så mycket, de förstår det. Tack och lov. Jag älskar min ryggsäck.

14:15, På bussen
Dagens att göra: åka till Asilah och hitta en youth hostel.

00:20, Hotellrummet, Asilah
Har du någon gång varit helt vilse mitt i natten men tvingat på dig en obekymrat cool min och strosande gångstil bara för att inte bryta samman? Du minns inte vad ditt hotell heter. Du vet inte vad gatan heter. Ingenting ser ut som i dagsljuset. Förgäves försöker du minnas riktmärkena du satte upp. Då vet du precis hur jag kände det i kväll.
Men plötsligt sprang jag på den låga, vita byggnaden med små vita trasiga balkonger. Jag hade hittat gatan. Men ändå inget hotell. Problemet var att när jag gick så var jag trött och gick fel. Istället för att gå direkt till vänster för att komma till stranden så gick jag rakt fram i fem kvarter innan jag svängde. Det förvillade mitt lokalsinne och när jag nu kom "rätt" väg så hittade jag inte. Det tog en timme innan jag kom fram.

Att hitta hotellet gav inte så mycket glädje, men att komma upp på rummet och slänga mig i sängen gav en lyckorusning och en våg av lättnad.

Jag träffade en kille som ville sälja en pizza, jag var inte hungrig.
- Please please, just look.
- No thanks, I just ate.
- Where you from?
- Sweden.
- Då pratar du svenska! säger han på nästan felfri svenska. Det visade sig att det var nästan det enda han kunde också, men det ledde till en trevlig konversation. Han heter Sofian, har en kompis som pluggar engelska i Falun. Vi ska träffas dagen efter igen.

5/8, Hotellrummet, Asilah kl. 13:55
Jag har träffat Sofian, suttit på en parkbänk och pratat. Han pratade om religionsfrihet, "people live by religions, and all religions say that you should be a good person. That's the essence of every religion. Still there are mean people." Han sa att det kvittar om en person har en tro eller inte, huvudsaken är att man är en bra människa.
Vi pratar om resor. Han reser inte så mycket, det är svårt att få råd. "I work at two restaurants, here and inside the medina. Today I have taken the day off, I'm sick of mustard and mayonnaise."

Kvällen före träffade jag en kille som heter Mohammed, vi stötte ihop i dag igen. Han läser till läkare. Han vill hjälpa de som är sjuka och jobbar extra på ett sjukhus i Tanger.
"I want to go to poor countries and help those who need medical help." Han pratar bra engelska och ser frisk och pigg ut. Lång, saml. Går som om han dansar och skrattar mycket.

15:06, Hotellet
Jag har varit inomhus under den varmaste delen av dagen, låg och stretchade i sängen efter promenaderna. Fönstret öppet. Plötsligt står en man där, i fönstret snett mittemot mitt. Han ler. "Hola." ähm.... "hola..." ler tillbaka.

Jag funderar. Här hänger den marockanska flaggan nästan överallt. Över hotell, vandrarhem, butiker. Skulle man hänga upp en svensk flagga på samma vis i Sverige så skulle det ses som invandrarfientligt, eller hur?

6/8, Uteservering vid havet, Asilah
Jag har haft svårt att sova i natt. Ont i magen. Riktigt ont. Det var den jobbigaste natten någonsin. Det känns jättekonstigt i magen. I dag ska jag åka till Marrakech. Hotellföreståndaren lät mig lämna väskan i receptionen när jag checkade ut, han tipsade mig om ett nattåg som lämnar Asilah i kväll och är framme vid åtta i morgonbitti. Han erbjöd sig att ringa och boka en taxi åt mig. Gratis.
I går skaffade jag en hennatatuering på benet, flugorna här älskar den. De sätter sig på benet och gnager i huden. Jag slår bort dem. De kommer tillbaka. Jag skulle ha satt mig i en servering i medinan istället.

Jag minns inte när jag mådde så här dåligt sist. Ryggen gör ont och jag mår skit.

16:50, Hotellets lounge
Jag har blivit erbjuden att dela hotellpersonalens couscousmåltid. Jag sitter i deras soffa, CNN visas på TV:n. Översvämning i Pakistan, hemska bilder. Jag är glad att jag är där jag är. Tankarna fanns att resa österut istället, då hade jag kunnat hamna mitt i.
Couscousen serverades, jag frågade om jag skulle hjälpa till med dukningen men de bad mig sitta ner. Vi var fyra stycken runt bordet, ett stort fat placerades mitt på med massa couscous och ett köttstycke. Alla fick varsin sked. Jag berättade att jag är vegetarian, och det accepterades med ett vänligt leende. Efter en stund fick jag frågan om jag visste vad det var. Ingen aning.
- You know sheep?
- Yes.
- It's the head.

När kvinnan bredvid mig lyfte på köttstycket trillade två käkar ner i couscousen. Intressant. Jag kopplade bort mina känslor och tänkte på regnskogen i Brasilien.

När vi åt pratades det om religion. Hotellföreståndaren berättade vad de pratade om. "God gave us hands, fett, eyes. We must give something in return, he asks for nothing but there is one thing we must give. It's our pray. He doesn't pray" han pekar på den killen i min ålder mitt emot. Killen ler, skakar på huvudet och skrattar lite åt mannen.

21:00, Restaurang
Jag beställde en baguette som jag skulle kunna ta med på tåget. Brödet såg jättebra ut, och när han la i sallad kändes allt bra. Plötsligt, när den var färdig, hävde han över en väldigt stor hög med rykande heta pommes. På min macka. Över salladen. Sedan slog han in det i papper. 8 dirham. Jag kunde inte äta mackan. Den luktade väldigt illa och var ljummen. Salladen var ljummen.

7/8, Café i Marrakech kl. 10:30
Jag kan inte franska. Servitrisen kan inte engelska. Jag lyckades beställa in någon form av frukost, men den smakade hemskt. En apelsinröra som bara smakade av det vita under skalet på apelsinen. Ett isté som smakar beskt. Min magsjuka mage uppskattar ingetdera.
Jag ska försöka ta mig till Imlil med en gång. Tågresan hit var hemsk, ett fruktansvärt oväsen i början och hårda säten. Jag ville spy. En kille hjälpte mig lyfta upp väskan på hyllan. Över huvudtaget var det mest killar ombord på tåget. Det var överfullt. Jag undrade om jag verkligen skulle behöva stå i den trånga gången hela natten. Eller ska vi ligga ovanpå varandra?

En snäll kille bredvid mig reste sig upp, erbjöd mig sin sittplats. Tack. Jättetack. Efter en timme hade de flesta gått av tåget och det var lugnt och stilla. Men sätena fortfarande hårda. Sitsarna för korta. Slutklagat.

19:05, Berberbyn Imlil
Det här torde vara det bästa stället jag varit på. Personalen på Riad Oussagou är jättetrevlig, omtänksam. Jag har fått den första varmduschen på en vecka och genast kändes det lite bättre. Efteråt sov jag i fem timmar. Men jag är jättetrött än, att sova hela natten blir inga problem.

8/8, Imlil
Jag promenerade till Imlils centrum i dag, det tog emot i varje del i kroppen och jag fick sitta ner länge på en kant intill vattentaget innan jag kunde gå tillbaka. Två unga män kom bärandes på varsitt nyslaktat får. Chauffören som tog mig hit berättade att ingenstans kunde man få färskare kött än här.
Framåt kvällen steg min feber och jag frös trots att svetten droppade från hakorna på de jag träffade. Jag bestämde mig för att boka nästa flyg hem.

9/8, London
Jag lämnade Marrakech på morgonen, hotellägaren bokade en taxi åt mig till flygplatsen. Jag åker med Ryan Air, planet var en timme försenat. När jag kom fram till London åkte jag tåg mellan flygplatserna och nu sitter jag på Gatwick, planet till Stockholm är även det en timme försenat.

9/9, Sverige
Min far hämtade mig på flygplatsen och klockan fem i morse var vi hemma. 20 timmar efter att planet lämnat Marrakech.
När jag flög kände jag det starkare än någonsin förut. Sånt fusk det är. Att flyga. Man stiger på ett plan i en stad, kliver av i en annan. Man missar allt däremellan. Man reser inte, man åker. Att säga att man varit ute och rest när man flugit till Mallorca och tillbaka är en sådan lögn. Man har varit ute och åkt, men knappast rest. Man har inte upplevt något på vägen förutom flygvärdinnor och flygplansmat.

Det är den största lärdomen jag dragit av att resa till Imlil, och sedan flyga tillbaka. Det kändes som om jag varit med i ett spel under nio dagar, och plötsligt åkte jag ut och skickades hem. Jag mötte en helt annan verklighet och ett helt annat sätt att se på resande.

Att resa är att lära. Visst lär man sig något av att flyga till Marrakech, spendera två veckor där, och sedan flyga hem igen. Men man missar det väsentligaste. Livet. Resandet. Den verkliga kulturen. Prova själv.