tisdag 16 november 2010
lördag 23 oktober 2010
South Africa - alive or dreaming
Only 9 weeks until lift off. The real lift off.
Last night I had a strange dream. My mother drove me to the airport, a strange one that I have only seen in dreams before. A little bit like a carousel at Liseberg. We were one minute late and I was devastated because I had heard that Brittish Airways always leave on time. As we were running towards the airport, we saw a plane lifting from the track. My mother was really sad because I had missed my flight, but I noticed the plane wasn't BA, it was some odd make that I hadn't heard of before.
I continued running, and suddenly a big ocean tried to sweep me away. I struggled and got angry with the water for trying to keep me from going on my trip. Suddenly, the water disappeared and I could, exhausted, show my ticket to the conductor. I waved good bye to my mother and entered the plane.
The inside of the plane was nothing like a plane. As I first entered, the captain was sitting at a small table with the co-pilot playing cards and smoking. They offered me to sit down with them, but I said I had to find my seat before take off, and so should they. "Öööööh we can be half an hour late without getting picked on, it's only five past now hey."
The inside was more like a ferry, with a big building site to the right where they were building a swimming pool.
I guess travelling is great whether you're doing it awake or not. One thing is for sure, one never knows what to expect when travelling in a dream. I am sorry that I woke up before arriving to my destination.
In nine weeks I'll be going to South Africa once again. I can't wait, and the time seem to move far too slow for my restless soul.
Last night I had a strange dream. My mother drove me to the airport, a strange one that I have only seen in dreams before. A little bit like a carousel at Liseberg. We were one minute late and I was devastated because I had heard that Brittish Airways always leave on time. As we were running towards the airport, we saw a plane lifting from the track. My mother was really sad because I had missed my flight, but I noticed the plane wasn't BA, it was some odd make that I hadn't heard of before.
I continued running, and suddenly a big ocean tried to sweep me away. I struggled and got angry with the water for trying to keep me from going on my trip. Suddenly, the water disappeared and I could, exhausted, show my ticket to the conductor. I waved good bye to my mother and entered the plane.
The inside of the plane was nothing like a plane. As I first entered, the captain was sitting at a small table with the co-pilot playing cards and smoking. They offered me to sit down with them, but I said I had to find my seat before take off, and so should they. "Öööööh we can be half an hour late without getting picked on, it's only five past now hey."
The inside was more like a ferry, with a big building site to the right where they were building a swimming pool.
I guess travelling is great whether you're doing it awake or not. One thing is for sure, one never knows what to expect when travelling in a dream. I am sorry that I woke up before arriving to my destination.
In nine weeks I'll be going to South Africa once again. I can't wait, and the time seem to move far too slow for my restless soul.
A few odd hostels
As I recieved TripAdvisors newsletter this morning I was stunned.
Have you ever seen hostels like these?
Treehouse hostel
A real shack
Kind of Alice and Wonderland
My travelling muscle started wrenching. But soon, I get to explore a new part of the second country in my heart.
Have you ever seen hostels like these?
Treehouse hostel
A real shack
Kind of Alice and Wonderland
My travelling muscle started wrenching. But soon, I get to explore a new part of the second country in my heart.
fredag 22 oktober 2010
Travel story - Machu Piccu
A short notice on what to keep in mind during a 4 days walk in the peruvian wilderness.
A girl once told me about her trip to Machu Piccu.
Before the 4 day walk she was told to get a carrier for her bag. She said "no no. Don't you think I can carry my own bag?" After a few hours they reached a village, and she was exhausted. Her guide found her a carrier and happily she gave him her bag.
As they arrived in the camp the same evening the carrier was sitting by the fire and her bag was safely in her tent. The next day the sun was shining as the carrier went off for the next campsite. As the company continued their walk everything was fine, but after a few hours some raindrops fell down the sky.
A short while later the rain was pouring as it does in the peruvian wilderness, and her rainwear was in the bag. She asked her guide if the carriers was far ahead of them, maybe she could run to get her rainwear.
"They are probably already at the campsite" he said.
"And how long before we're there?"
"About four hours."
As they arrived at the campsite her bag was in the tent, dry and safe. She was pouring wet and it took the rest of the journey for her shoes to dry.
Moral of the story:
Always keep your rainwear close to you.
A girl once told me about her trip to Machu Piccu.
Before the 4 day walk she was told to get a carrier for her bag. She said "no no. Don't you think I can carry my own bag?" After a few hours they reached a village, and she was exhausted. Her guide found her a carrier and happily she gave him her bag.
As they arrived in the camp the same evening the carrier was sitting by the fire and her bag was safely in her tent. The next day the sun was shining as the carrier went off for the next campsite. As the company continued their walk everything was fine, but after a few hours some raindrops fell down the sky.
A short while later the rain was pouring as it does in the peruvian wilderness, and her rainwear was in the bag. She asked her guide if the carriers was far ahead of them, maybe she could run to get her rainwear.
"They are probably already at the campsite" he said.
"And how long before we're there?"
"About four hours."
As they arrived at the campsite her bag was in the tent, dry and safe. She was pouring wet and it took the rest of the journey for her shoes to dry.
Moral of the story:
Always keep your rainwear close to you.
torsdag 7 oktober 2010
Couch Surfing "fika"
Yesterday I met about 15 surfers for a swedish fika. Four hours spent at an ecological café in central Sundsvall, talking about travelling and everything within the theme of travelling.
We exchanged ideas and talked about travel experiences. Machu Picchu, Bruxelles and Africa are three themes that were thoroughly discussed.
Places where I plan to go:
South Africa. Hamburg. Bruxelles. Colombia.
We exchanged ideas and talked about travel experiences. Machu Picchu, Bruxelles and Africa are three themes that were thoroughly discussed.
Places where I plan to go:
South Africa. Hamburg. Bruxelles. Colombia.
söndag 3 oktober 2010
Couch Surfing
Last night I attended a couch surfing party in Sundsvall. We were only four people there, although there are 104 couch surfers rgistered in the city. Still, we had a great time sharing our experiences. I became a couch surfer member in april 2010, and I still haven't had the oppotunity to sleep in someone's couch, and this summer a few people asked me to show them around Sundsvall, but I wasn't in town during summer. So this was actually my first meeting with other surfers.
For you who does not know what couch surfing is:
It's a global network of people sharing their couch. Some give you breakfast too, and the guys from yesterday told me one man once gave them both breakfast, lunch and dinner. It's free to join and easy to come in contact with people. It's also a great way to meet new people in the city you live in.
My original plan was to find surfers in the Gambia who was willing to let me sleep on their couch, but my plans changed and the trip went to Morocco instead. I didn't find any surfers in Asilah or Imlil, so I never got the chance to try.
One of the guys from yesterday is a jester and on his last tour he had been couch surfing every night.
Right now, I can't wait until I have the opportunity to travel again and try this kind of experimental way of living and travelling.
For you who does not know what couch surfing is:
It's a global network of people sharing their couch. Some give you breakfast too, and the guys from yesterday told me one man once gave them both breakfast, lunch and dinner. It's free to join and easy to come in contact with people. It's also a great way to meet new people in the city you live in.
My original plan was to find surfers in the Gambia who was willing to let me sleep on their couch, but my plans changed and the trip went to Morocco instead. I didn't find any surfers in Asilah or Imlil, so I never got the chance to try.
One of the guys from yesterday is a jester and on his last tour he had been couch surfing every night.
Right now, I can't wait until I have the opportunity to travel again and try this kind of experimental way of living and travelling.
torsdag 30 september 2010
directing the documentary
Is travelling for people of Industry countries only? There is a ongoing joke about japanese with cameras, it's been going on for years and years.
Groups of grown ups travelling together. Youths going all alone or with just one friend, maybe two. Stereotypes.
What is it all about?
How would one catch the different ways of travelling in a documentary? How could one catch the reality, is there only one? How could one obejctively travel around the world with a camera, catching what ever goes on, when there is no objective way of choosing when to turn the camera on or off?
Directing documentaries is a hard thing to do. However one work there is always someone who is left out. Word Travels is giving it a try.
They choose to use music and western stereotypes and perceptions to create videos for television, the reality not shown at all. It is made for tourists, media and is supposed to be enjoyable.
To travel is a way to meet reality. We are all responsible for what is going on in the world, but everyone can't travel. Everyone does not have time, money and possibility. They must rely on televison to show the truth. Is it?
We who travel must remember to see reality for what it is. That is not always beautiful.
Link: http://www.wordtravels.tv/episodes.php
Groups of grown ups travelling together. Youths going all alone or with just one friend, maybe two. Stereotypes.
What is it all about?
How would one catch the different ways of travelling in a documentary? How could one catch the reality, is there only one? How could one obejctively travel around the world with a camera, catching what ever goes on, when there is no objective way of choosing when to turn the camera on or off?
Directing documentaries is a hard thing to do. However one work there is always someone who is left out. Word Travels is giving it a try.
They choose to use music and western stereotypes and perceptions to create videos for television, the reality not shown at all. It is made for tourists, media and is supposed to be enjoyable.
To travel is a way to meet reality. We are all responsible for what is going on in the world, but everyone can't travel. Everyone does not have time, money and possibility. They must rely on televison to show the truth. Is it?
We who travel must remember to see reality for what it is. That is not always beautiful.
Link: http://www.wordtravels.tv/episodes.php
fredag 17 september 2010
Introverted travelling
I recently read two articles about introverted travellers, Sophia Dembling writes in her aticle for the World Hum that
"Extroverts are unintentional bullies, demanding that everyone join their party or be considered queer, sad or stunted."
That is the exact feeling I had in Morocco a few weeks ago. People tell you to your face that you should find friends to hang with, because "you shouldn't be lonely".
Being lonely, and being alone, are two very different things. I was happy to read that both Sophia Dembling and Christine Garvin defend the right to travel as an introverted traveller. One can be alone and still feel as a big part of this world, and one can be with five interesting and fun people and still feel lonely.
People is not the answer to happiness nor lack of loneliness. To sit on a tree stump watching a gorgeous waterfall or on a bench watching people pass by all busy with their daily life can give both happiness and an understanding that one wont reach in interaction with the people.
To explore a new city alone can be very satisfying, and being alone in a big city never mean one is lonely because in a city there is always someone to talk to. But as an extroverted person would speak to someone on almost every new street, the introverted person might be satisfied to speak to one or two new persons during a day.
There are different kinds of introversion, there are those who prefer to stay at hotels where one is left alone. There are those who enjoy hostels and b&b where one can interract with other travellers and hardly ever is left alone. I am one of those. Interaction is great - but to be alone whenever one want to is a right and a person who is alone should never be looked upon as a failure.
Links:
Confessions of an Introverted Traveller - Sophia Dembling
In defence of the introverted traveller - Christine Garvin
"Extroverts are unintentional bullies, demanding that everyone join their party or be considered queer, sad or stunted."
That is the exact feeling I had in Morocco a few weeks ago. People tell you to your face that you should find friends to hang with, because "you shouldn't be lonely".
Being lonely, and being alone, are two very different things. I was happy to read that both Sophia Dembling and Christine Garvin defend the right to travel as an introverted traveller. One can be alone and still feel as a big part of this world, and one can be with five interesting and fun people and still feel lonely.
People is not the answer to happiness nor lack of loneliness. To sit on a tree stump watching a gorgeous waterfall or on a bench watching people pass by all busy with their daily life can give both happiness and an understanding that one wont reach in interaction with the people.
To explore a new city alone can be very satisfying, and being alone in a big city never mean one is lonely because in a city there is always someone to talk to. But as an extroverted person would speak to someone on almost every new street, the introverted person might be satisfied to speak to one or two new persons during a day.
There are different kinds of introversion, there are those who prefer to stay at hotels where one is left alone. There are those who enjoy hostels and b&b where one can interract with other travellers and hardly ever is left alone. I am one of those. Interaction is great - but to be alone whenever one want to is a right and a person who is alone should never be looked upon as a failure.
Links:
Confessions of an Introverted Traveller - Sophia Dembling
In defence of the introverted traveller - Christine Garvin
onsdag 15 september 2010
Algeciras - Tanger - Asilah - Imlil
4/8, Algeciras kl. 13:10
I dag har jag strosat runt i Algeciras, köpt en båtbiljett och svetten har runnit. Det är så varmt, när jag rör pannan med handen är det som att stoppa handen under en vattenkran.
Båten är fin, liten och snabb men ganska långt från komforten på Gotlandsbåten. Men absolut inte dålig. När jag först skulle köpa biljetten gick jag in på ett av de hundra biljettkontoren och ställde mig i en kö. När jag kom fram till disken frågade jag om säljaren kunde engelska "no." blev svaret. Jag vände och gick in på stället bredvid. Där stod redan några nordeuropéer och genast kändes det lite tryggare. En biljett kostar ca 300 kr, enkel väg.
Jag funderar på vad jag ska göra i Marocko egentligen. Konstfestivalen - ja. Dykcert? Jag vet inte. Vandra i bergen? Ja. Kamelmarknad? Kanske.
Båtturen tog en timme.
14:20, Tanger med, hamnen
Om 20 minuter kommer det en gratisbuss som kör in till Tanger, jag hann inte mer än sticka näsan utanför byggnaden så kom en taxichaufför.
- Taxi to Tangier? 20 euro. It's 200 dirhams, very cheap. It is 50 km.
- No thanks, I have no dirhams.
- There is a cash machine in Tangier.
De försöker hela tiden. Pengar. Pengar. Pengar. Alla vill ha pengar. Jag vill ha gratis. Men jag har märkt att med ryggsäcken på ryggen så är det färre än vanligt som ber om pengar och försöker proppa på en souvernirer. Back packers kan inte bära så mycket, de förstår det. Tack och lov. Jag älskar min ryggsäck.
14:15, På bussen
Dagens att göra: åka till Asilah och hitta en youth hostel.
00:20, Hotellrummet, Asilah
Har du någon gång varit helt vilse mitt i natten men tvingat på dig en obekymrat cool min och strosande gångstil bara för att inte bryta samman? Du minns inte vad ditt hotell heter. Du vet inte vad gatan heter. Ingenting ser ut som i dagsljuset. Förgäves försöker du minnas riktmärkena du satte upp. Då vet du precis hur jag kände det i kväll.
Men plötsligt sprang jag på den låga, vita byggnaden med små vita trasiga balkonger. Jag hade hittat gatan. Men ändå inget hotell. Problemet var att när jag gick så var jag trött och gick fel. Istället för att gå direkt till vänster för att komma till stranden så gick jag rakt fram i fem kvarter innan jag svängde. Det förvillade mitt lokalsinne och när jag nu kom "rätt" väg så hittade jag inte. Det tog en timme innan jag kom fram.
Att hitta hotellet gav inte så mycket glädje, men att komma upp på rummet och slänga mig i sängen gav en lyckorusning och en våg av lättnad.
Jag träffade en kille som ville sälja en pizza, jag var inte hungrig.
- Please please, just look.
- No thanks, I just ate.
- Where you from?
- Sweden.
- Då pratar du svenska! säger han på nästan felfri svenska. Det visade sig att det var nästan det enda han kunde också, men det ledde till en trevlig konversation. Han heter Sofian, har en kompis som pluggar engelska i Falun. Vi ska träffas dagen efter igen.
5/8, Hotellrummet, Asilah kl. 13:55
Jag har träffat Sofian, suttit på en parkbänk och pratat. Han pratade om religionsfrihet, "people live by religions, and all religions say that you should be a good person. That's the essence of every religion. Still there are mean people." Han sa att det kvittar om en person har en tro eller inte, huvudsaken är att man är en bra människa.
Vi pratar om resor. Han reser inte så mycket, det är svårt att få råd. "I work at two restaurants, here and inside the medina. Today I have taken the day off, I'm sick of mustard and mayonnaise."
Kvällen före träffade jag en kille som heter Mohammed, vi stötte ihop i dag igen. Han läser till läkare. Han vill hjälpa de som är sjuka och jobbar extra på ett sjukhus i Tanger.
"I want to go to poor countries and help those who need medical help." Han pratar bra engelska och ser frisk och pigg ut. Lång, saml. Går som om han dansar och skrattar mycket.
15:06, Hotellet
Jag har varit inomhus under den varmaste delen av dagen, låg och stretchade i sängen efter promenaderna. Fönstret öppet. Plötsligt står en man där, i fönstret snett mittemot mitt. Han ler. "Hola." ähm.... "hola..." ler tillbaka.
Jag funderar. Här hänger den marockanska flaggan nästan överallt. Över hotell, vandrarhem, butiker. Skulle man hänga upp en svensk flagga på samma vis i Sverige så skulle det ses som invandrarfientligt, eller hur?
6/8, Uteservering vid havet, Asilah
Jag har haft svårt att sova i natt. Ont i magen. Riktigt ont. Det var den jobbigaste natten någonsin. Det känns jättekonstigt i magen. I dag ska jag åka till Marrakech. Hotellföreståndaren lät mig lämna väskan i receptionen när jag checkade ut, han tipsade mig om ett nattåg som lämnar Asilah i kväll och är framme vid åtta i morgonbitti. Han erbjöd sig att ringa och boka en taxi åt mig. Gratis.
I går skaffade jag en hennatatuering på benet, flugorna här älskar den. De sätter sig på benet och gnager i huden. Jag slår bort dem. De kommer tillbaka. Jag skulle ha satt mig i en servering i medinan istället.
Jag minns inte när jag mådde så här dåligt sist. Ryggen gör ont och jag mår skit.
16:50, Hotellets lounge
Jag har blivit erbjuden att dela hotellpersonalens couscousmåltid. Jag sitter i deras soffa, CNN visas på TV:n. Översvämning i Pakistan, hemska bilder. Jag är glad att jag är där jag är. Tankarna fanns att resa österut istället, då hade jag kunnat hamna mitt i.
Couscousen serverades, jag frågade om jag skulle hjälpa till med dukningen men de bad mig sitta ner. Vi var fyra stycken runt bordet, ett stort fat placerades mitt på med massa couscous och ett köttstycke. Alla fick varsin sked. Jag berättade att jag är vegetarian, och det accepterades med ett vänligt leende. Efter en stund fick jag frågan om jag visste vad det var. Ingen aning.
- You know sheep?
- Yes.
- It's the head.
När kvinnan bredvid mig lyfte på köttstycket trillade två käkar ner i couscousen. Intressant. Jag kopplade bort mina känslor och tänkte på regnskogen i Brasilien.
När vi åt pratades det om religion. Hotellföreståndaren berättade vad de pratade om. "God gave us hands, fett, eyes. We must give something in return, he asks for nothing but there is one thing we must give. It's our pray. He doesn't pray" han pekar på den killen i min ålder mitt emot. Killen ler, skakar på huvudet och skrattar lite åt mannen.
21:00, Restaurang
Jag beställde en baguette som jag skulle kunna ta med på tåget. Brödet såg jättebra ut, och när han la i sallad kändes allt bra. Plötsligt, när den var färdig, hävde han över en väldigt stor hög med rykande heta pommes. På min macka. Över salladen. Sedan slog han in det i papper. 8 dirham. Jag kunde inte äta mackan. Den luktade väldigt illa och var ljummen. Salladen var ljummen.
7/8, Café i Marrakech kl. 10:30
Jag kan inte franska. Servitrisen kan inte engelska. Jag lyckades beställa in någon form av frukost, men den smakade hemskt. En apelsinröra som bara smakade av det vita under skalet på apelsinen. Ett isté som smakar beskt. Min magsjuka mage uppskattar ingetdera.
Jag ska försöka ta mig till Imlil med en gång. Tågresan hit var hemsk, ett fruktansvärt oväsen i början och hårda säten. Jag ville spy. En kille hjälpte mig lyfta upp väskan på hyllan. Över huvudtaget var det mest killar ombord på tåget. Det var överfullt. Jag undrade om jag verkligen skulle behöva stå i den trånga gången hela natten. Eller ska vi ligga ovanpå varandra?
En snäll kille bredvid mig reste sig upp, erbjöd mig sin sittplats. Tack. Jättetack. Efter en timme hade de flesta gått av tåget och det var lugnt och stilla. Men sätena fortfarande hårda. Sitsarna för korta. Slutklagat.
19:05, Berberbyn Imlil
Det här torde vara det bästa stället jag varit på. Personalen på Riad Oussagou är jättetrevlig, omtänksam. Jag har fått den första varmduschen på en vecka och genast kändes det lite bättre. Efteråt sov jag i fem timmar. Men jag är jättetrött än, att sova hela natten blir inga problem.
8/8, Imlil
Jag promenerade till Imlils centrum i dag, det tog emot i varje del i kroppen och jag fick sitta ner länge på en kant intill vattentaget innan jag kunde gå tillbaka. Två unga män kom bärandes på varsitt nyslaktat får. Chauffören som tog mig hit berättade att ingenstans kunde man få färskare kött än här.
Framåt kvällen steg min feber och jag frös trots att svetten droppade från hakorna på de jag träffade. Jag bestämde mig för att boka nästa flyg hem.
9/8, London
Jag lämnade Marrakech på morgonen, hotellägaren bokade en taxi åt mig till flygplatsen. Jag åker med Ryan Air, planet var en timme försenat. När jag kom fram till London åkte jag tåg mellan flygplatserna och nu sitter jag på Gatwick, planet till Stockholm är även det en timme försenat.
9/9, Sverige
Min far hämtade mig på flygplatsen och klockan fem i morse var vi hemma. 20 timmar efter att planet lämnat Marrakech.
När jag flög kände jag det starkare än någonsin förut. Sånt fusk det är. Att flyga. Man stiger på ett plan i en stad, kliver av i en annan. Man missar allt däremellan. Man reser inte, man åker. Att säga att man varit ute och rest när man flugit till Mallorca och tillbaka är en sådan lögn. Man har varit ute och åkt, men knappast rest. Man har inte upplevt något på vägen förutom flygvärdinnor och flygplansmat.
Det är den största lärdomen jag dragit av att resa till Imlil, och sedan flyga tillbaka. Det kändes som om jag varit med i ett spel under nio dagar, och plötsligt åkte jag ut och skickades hem. Jag mötte en helt annan verklighet och ett helt annat sätt att se på resande.
Att resa är att lära. Visst lär man sig något av att flyga till Marrakech, spendera två veckor där, och sedan flyga hem igen. Men man missar det väsentligaste. Livet. Resandet. Den verkliga kulturen. Prova själv.
I dag har jag strosat runt i Algeciras, köpt en båtbiljett och svetten har runnit. Det är så varmt, när jag rör pannan med handen är det som att stoppa handen under en vattenkran.
Båten är fin, liten och snabb men ganska långt från komforten på Gotlandsbåten. Men absolut inte dålig. När jag först skulle köpa biljetten gick jag in på ett av de hundra biljettkontoren och ställde mig i en kö. När jag kom fram till disken frågade jag om säljaren kunde engelska "no." blev svaret. Jag vände och gick in på stället bredvid. Där stod redan några nordeuropéer och genast kändes det lite tryggare. En biljett kostar ca 300 kr, enkel väg.
Jag funderar på vad jag ska göra i Marocko egentligen. Konstfestivalen - ja. Dykcert? Jag vet inte. Vandra i bergen? Ja. Kamelmarknad? Kanske.
Båtturen tog en timme.
14:20, Tanger med, hamnen
Om 20 minuter kommer det en gratisbuss som kör in till Tanger, jag hann inte mer än sticka näsan utanför byggnaden så kom en taxichaufför.
- Taxi to Tangier? 20 euro. It's 200 dirhams, very cheap. It is 50 km.
- No thanks, I have no dirhams.
- There is a cash machine in Tangier.
De försöker hela tiden. Pengar. Pengar. Pengar. Alla vill ha pengar. Jag vill ha gratis. Men jag har märkt att med ryggsäcken på ryggen så är det färre än vanligt som ber om pengar och försöker proppa på en souvernirer. Back packers kan inte bära så mycket, de förstår det. Tack och lov. Jag älskar min ryggsäck.
14:15, På bussen
Dagens att göra: åka till Asilah och hitta en youth hostel.
00:20, Hotellrummet, Asilah
Har du någon gång varit helt vilse mitt i natten men tvingat på dig en obekymrat cool min och strosande gångstil bara för att inte bryta samman? Du minns inte vad ditt hotell heter. Du vet inte vad gatan heter. Ingenting ser ut som i dagsljuset. Förgäves försöker du minnas riktmärkena du satte upp. Då vet du precis hur jag kände det i kväll.
Men plötsligt sprang jag på den låga, vita byggnaden med små vita trasiga balkonger. Jag hade hittat gatan. Men ändå inget hotell. Problemet var att när jag gick så var jag trött och gick fel. Istället för att gå direkt till vänster för att komma till stranden så gick jag rakt fram i fem kvarter innan jag svängde. Det förvillade mitt lokalsinne och när jag nu kom "rätt" väg så hittade jag inte. Det tog en timme innan jag kom fram.
Att hitta hotellet gav inte så mycket glädje, men att komma upp på rummet och slänga mig i sängen gav en lyckorusning och en våg av lättnad.
Jag träffade en kille som ville sälja en pizza, jag var inte hungrig.
- Please please, just look.
- No thanks, I just ate.
- Where you from?
- Sweden.
- Då pratar du svenska! säger han på nästan felfri svenska. Det visade sig att det var nästan det enda han kunde också, men det ledde till en trevlig konversation. Han heter Sofian, har en kompis som pluggar engelska i Falun. Vi ska träffas dagen efter igen.
5/8, Hotellrummet, Asilah kl. 13:55
Jag har träffat Sofian, suttit på en parkbänk och pratat. Han pratade om religionsfrihet, "people live by religions, and all religions say that you should be a good person. That's the essence of every religion. Still there are mean people." Han sa att det kvittar om en person har en tro eller inte, huvudsaken är att man är en bra människa.
Vi pratar om resor. Han reser inte så mycket, det är svårt att få råd. "I work at two restaurants, here and inside the medina. Today I have taken the day off, I'm sick of mustard and mayonnaise."
Kvällen före träffade jag en kille som heter Mohammed, vi stötte ihop i dag igen. Han läser till läkare. Han vill hjälpa de som är sjuka och jobbar extra på ett sjukhus i Tanger.
"I want to go to poor countries and help those who need medical help." Han pratar bra engelska och ser frisk och pigg ut. Lång, saml. Går som om han dansar och skrattar mycket.
15:06, Hotellet
Jag har varit inomhus under den varmaste delen av dagen, låg och stretchade i sängen efter promenaderna. Fönstret öppet. Plötsligt står en man där, i fönstret snett mittemot mitt. Han ler. "Hola." ähm.... "hola..." ler tillbaka.
Jag funderar. Här hänger den marockanska flaggan nästan överallt. Över hotell, vandrarhem, butiker. Skulle man hänga upp en svensk flagga på samma vis i Sverige så skulle det ses som invandrarfientligt, eller hur?
6/8, Uteservering vid havet, Asilah
Jag har haft svårt att sova i natt. Ont i magen. Riktigt ont. Det var den jobbigaste natten någonsin. Det känns jättekonstigt i magen. I dag ska jag åka till Marrakech. Hotellföreståndaren lät mig lämna väskan i receptionen när jag checkade ut, han tipsade mig om ett nattåg som lämnar Asilah i kväll och är framme vid åtta i morgonbitti. Han erbjöd sig att ringa och boka en taxi åt mig. Gratis.
I går skaffade jag en hennatatuering på benet, flugorna här älskar den. De sätter sig på benet och gnager i huden. Jag slår bort dem. De kommer tillbaka. Jag skulle ha satt mig i en servering i medinan istället.
Jag minns inte när jag mådde så här dåligt sist. Ryggen gör ont och jag mår skit.
16:50, Hotellets lounge
Jag har blivit erbjuden att dela hotellpersonalens couscousmåltid. Jag sitter i deras soffa, CNN visas på TV:n. Översvämning i Pakistan, hemska bilder. Jag är glad att jag är där jag är. Tankarna fanns att resa österut istället, då hade jag kunnat hamna mitt i.
Couscousen serverades, jag frågade om jag skulle hjälpa till med dukningen men de bad mig sitta ner. Vi var fyra stycken runt bordet, ett stort fat placerades mitt på med massa couscous och ett köttstycke. Alla fick varsin sked. Jag berättade att jag är vegetarian, och det accepterades med ett vänligt leende. Efter en stund fick jag frågan om jag visste vad det var. Ingen aning.
- You know sheep?
- Yes.
- It's the head.
När kvinnan bredvid mig lyfte på köttstycket trillade två käkar ner i couscousen. Intressant. Jag kopplade bort mina känslor och tänkte på regnskogen i Brasilien.
När vi åt pratades det om religion. Hotellföreståndaren berättade vad de pratade om. "God gave us hands, fett, eyes. We must give something in return, he asks for nothing but there is one thing we must give. It's our pray. He doesn't pray" han pekar på den killen i min ålder mitt emot. Killen ler, skakar på huvudet och skrattar lite åt mannen.
21:00, Restaurang
Jag beställde en baguette som jag skulle kunna ta med på tåget. Brödet såg jättebra ut, och när han la i sallad kändes allt bra. Plötsligt, när den var färdig, hävde han över en väldigt stor hög med rykande heta pommes. På min macka. Över salladen. Sedan slog han in det i papper. 8 dirham. Jag kunde inte äta mackan. Den luktade väldigt illa och var ljummen. Salladen var ljummen.
7/8, Café i Marrakech kl. 10:30
Jag kan inte franska. Servitrisen kan inte engelska. Jag lyckades beställa in någon form av frukost, men den smakade hemskt. En apelsinröra som bara smakade av det vita under skalet på apelsinen. Ett isté som smakar beskt. Min magsjuka mage uppskattar ingetdera.
Jag ska försöka ta mig till Imlil med en gång. Tågresan hit var hemsk, ett fruktansvärt oväsen i början och hårda säten. Jag ville spy. En kille hjälpte mig lyfta upp väskan på hyllan. Över huvudtaget var det mest killar ombord på tåget. Det var överfullt. Jag undrade om jag verkligen skulle behöva stå i den trånga gången hela natten. Eller ska vi ligga ovanpå varandra?
En snäll kille bredvid mig reste sig upp, erbjöd mig sin sittplats. Tack. Jättetack. Efter en timme hade de flesta gått av tåget och det var lugnt och stilla. Men sätena fortfarande hårda. Sitsarna för korta. Slutklagat.
19:05, Berberbyn Imlil
Det här torde vara det bästa stället jag varit på. Personalen på Riad Oussagou är jättetrevlig, omtänksam. Jag har fått den första varmduschen på en vecka och genast kändes det lite bättre. Efteråt sov jag i fem timmar. Men jag är jättetrött än, att sova hela natten blir inga problem.
8/8, Imlil
Jag promenerade till Imlils centrum i dag, det tog emot i varje del i kroppen och jag fick sitta ner länge på en kant intill vattentaget innan jag kunde gå tillbaka. Två unga män kom bärandes på varsitt nyslaktat får. Chauffören som tog mig hit berättade att ingenstans kunde man få färskare kött än här.
Framåt kvällen steg min feber och jag frös trots att svetten droppade från hakorna på de jag träffade. Jag bestämde mig för att boka nästa flyg hem.
9/8, London
Jag lämnade Marrakech på morgonen, hotellägaren bokade en taxi åt mig till flygplatsen. Jag åker med Ryan Air, planet var en timme försenat. När jag kom fram till London åkte jag tåg mellan flygplatserna och nu sitter jag på Gatwick, planet till Stockholm är även det en timme försenat.
9/9, Sverige
Min far hämtade mig på flygplatsen och klockan fem i morse var vi hemma. 20 timmar efter att planet lämnat Marrakech.
När jag flög kände jag det starkare än någonsin förut. Sånt fusk det är. Att flyga. Man stiger på ett plan i en stad, kliver av i en annan. Man missar allt däremellan. Man reser inte, man åker. Att säga att man varit ute och rest när man flugit till Mallorca och tillbaka är en sådan lögn. Man har varit ute och åkt, men knappast rest. Man har inte upplevt något på vägen förutom flygvärdinnor och flygplansmat.
Det är den största lärdomen jag dragit av att resa till Imlil, och sedan flyga tillbaka. Det kändes som om jag varit med i ett spel under nio dagar, och plötsligt åkte jag ut och skickades hem. Jag mötte en helt annan verklighet och ett helt annat sätt att se på resande.
Att resa är att lära. Visst lär man sig något av att flyga till Marrakech, spendera två veckor där, och sedan flyga hem igen. Men man missar det väsentligaste. Livet. Resandet. Den verkliga kulturen. Prova själv.
Genom Europa
31/7, Alvesta. kl 12:17
Någon som går av tåget tar fel väska, en kvinna springer efter halvt hysterisk. "Kom tillbaka! Du tog fel väska! Hallåååååå!" Någon visslar. Händelsen fick ett lyckligt slut, mannen bad så mycket om ursäkt. Tips: Köp din resväska på ett udda ställe, risken blir mindre att någon har en likadan.
Tåg vs. Flyg.
Jag hade kunnat vara framme om fyra timmar. Istället har jag tre dagars resande framför mig.
12:41
Moster ringde för att önska mig lycka till. Hon hade gärna flugit ner några dagar men har för mycket jobb. Tänk, jag och moster i Marocko i en vecka, det hade kunnat bli hur grymt som helst. Jag tänker på min ursprungliga resrutt, mörka tankar kommer över mig. "Kan man avvika från sitt livsöde och dö oplanerat?" Nog med filosofi.
Jag sitter bredvid raggaemusiker. De ska på en spelning, sköna typer. Den ena med rutig skjorta och svarta solglas, snaggad och skägg. En annan har midjelånga rastaflätor och kepsen bakofram.
17:32, Köpenhamn
Efter en fika med en vän i Malmö och massa prat om allt hit och dit är jag i Köpenhamn. Jag har kommit ombord på nattåget som ska ta mig till Köln, jag delar hytt med en tjej från Kanada vad jag vet än.
Hytten är trång. Våningssängar, tre i höjd. Blå. Luktar svett. Tåget är liksom taget ur gamla filmer, galet långt och känns lite rostigt. Ni vet såna tåg som kör förbi en när man åker bil och det verkar som om det aldrig ska ta slut. Vagnarna bara fortsätter och fortsätter i en halv evighet.
De två understa bäddarna är formade som en soffa. Ryggstödet fälls upp till en säng, det är där, i mitten, som jag ska sova.
17:50
Klockan 6 i morgon ska vi vara framme i Köln, konduktören lovar att väcka mig i tid. Hon påminner lite om min gamla historielärare i Sydafrika, framstår lite bitsk och styv men i själva verket tror jag att hon är snäll och rolig. En amerikansk familj kommer på tåget. De är från Alabama. Jag trodde bara de hade den där hemska dialekten i filmer faktiskt. Överbevisad.
Det känns lite otäckt att tänka att just nu förstår jag alla språken som informationen sänds på i högtalarna, danska, tyska och engelska. I morgon kommer jag inte förstå någonting längre. Jag borde kanske ha lärt mig franska någon gång.
Där hemma och på många andra platser flyter vardagen på som vanligt. Några bråkar. Några går till arbetet. Några kommer hem. Jag åker till Marocko. Det känns lite overkligt.
Den amerikanska familjen har rest runt i Europa i en månad, nu är de på väg till Amsterdam för att flyga hem. Jag undrar vart deras nästa semestertur går. "Scandinavia, definately, we want to see more of Sweden and Norway, and Finland too." Svarade de så för att jag är svensk, eller för att de var ärliga?
21:00, Någonstans i Danmark
Amerikanerna har skaffat en till hytt, pappan stod inte ut med sängarna. "I'd rather sleep in a chair than in here" men barnen lämnas kvar i vår hytt.
1/8, Köln kl. 6:40
De få stunder jag sov på tåget gav ingen skönhetssömn, orolig för att missa väckningen och rädd för att trilla ur sängen vid de kraftiga inbromsningarna. Nu sitter jag utanför en mörk och mäktig katedral i Köln. Frukosten är precis avslutad på trappan upp till katedralen och nu väntar jag på att servicecentret ska öppna så jag kan boka biljetten till Paris.
Klockan sju en söndagsmorgon är torget vid katedralen fullt med folk. Duvorna pickar brödbitar och jag har redan blivit erbjuden att följa med några jämngamla killar på en whiskey, och fått frågan av en uteliggare om jag kunde avvara några cent. Han stod stel med händerna knäppta bakom ryggen och blicken fäst på himmeln när han drog en ramsa om att han inte kunde betala hyran och inte hade råd med sina räkningar. Jag var ärlig när jag sa att jag inte hade några cent jag heller.
Plötsligt inser jag att vattenflaskan troligen ligger i en låda med upphittat gods i Amsterdam, den blev kvar på tåget. Jag bestämmer mig för att ta den vägen hem när jag återvänder.
8:00, Katedralen
Gudstjänsten börjar, bänkarna är fulla. Sånger ekar mellan pelarna och prästens mässande kommer till mig i ekon. Jag plockar upp filmkamerna.
8:40, På tåget före avgång
Den planerade avgången till Paris var fullbokad, så nu är jag på väg till Bryssel, därifrån ska jag ta tåget till Tournai och sedan Lille Flandres och sedan till Paris Nord. Tre byten och tre timmar senare än planerat ska jag vara framme.
11:17, Bryssel
Belgiska pannkakor är de bästa, och efter en sväng på söndagsmarknaden är jag 500 gram torkad mango rikare. Här skulle jag kunna stanna längre, men efter en 50 minuters paus är jag på väg igen.
17:00, Paris, Notre Dame
Kvällens tåg till Madrid är fullbokade, så nu är jag 700 kronor fattigare och en biljett till Madrid giltid under morgondagen rikare. Frågan nu är vart jag hittar ett billigt vandrarhem i Paris. Först: Notre Dame. Kön in är galet lång, så jag stannar utanför. Japaner överallt. Kameror. Kameror. Turistguider. Kameror. Jag bestämmer mig för att vandra en stund, och efter en tre timmar lång promenad har jag sett kyrkor och gamla skapelser så det räcker för hela resan. Dessutom lyckades jag tappa bort Eiffeltornet två gånger.
20:00, Eiffeltornet
Musik spelas, ungdomar dansar, livet leker. Jag stannar kvällen ut.
2/8, Paris
Jag har ont av mina skoskav och begriper inte hur jag tänkte när jag lämnade mina rätta skor hemma. Sitter på Stand Art café och bara slappar. Servitrisen är bitsk och envisas med franska.
19:40, På nattåget mot Madrid
Hytten består av fyra sängar. Toaletten har gult och slibbigt vatten. Alldeles för trång, mindre än toaletterna på Ramkvillabussarna. Delar hytten med tre spanjorskor, en kan lite engelska och översätter en del av de andras konversation. Själv bor hon i Paris, men ska hälsa på sin familj i Spanien några dagar. Längre bort i korridoren hör jag finska och åt andra hållet engelska.
Fy vad vi skandinaver är bortskämda. Tåget till Köln hade ett rent fönster utåt, glasdörr till korridåren med draperier framför. Någonlunda rymliga rum. Det här är klaustrofobiskt med smutsigt fönster, en grön heltäckt tjock dörr mot gången som är skavd och sönderrepad.
Tidigare under resan har jag inte behövt visa mitt pass en enda gång, här tog de det. Jag känner mig lite tom utan passet till hands. Konduktören tvingar ut alla ur sina hyttar, tur att en av kvinnorna kan lite engelska för det kan inte han. Finländarna längre bort förstår ingenting, vi pratar lite. Alla väskor måste ut, 24 pers och ännu fler resväskor trängs i korridåren och konduktören har svårt att ta sig förbi. Men på något under lyckas han ta sig in i varje hytt och fäller ner sängarna.
Den äldsta damen i min hytt, hon måste vara över 60, har en touchmobil. Kontrasten är slående.
3/8, Madrid
Biljett till Algeciras fixad. 70 kr, mycket rimligt. Traskar runt på gatorna i Madrid och letar nya skor. Hittar ett par sandaler som låter tårna andas och skoskaven kan läka i lugn och ro.
Försöker beställa isté.
Han: xxxxx något obegripligt xxxxx
Jag: Ice tea?
Han: Icea Tae? Yes.
J: What flavours?
H: Yes.
Jag ser frågande ut.
Efter en stund håller han upp en burk.
H: Icea tae?
J: Yes. Si.
Han pekar inne, eller ute? Jag går med fingrarna i luften. Walking.
H: Ah, si si, One.
J: One euro? Det stod två på skylten.
H: Si, one. London?
J: No, Sweden.
H: Canada?
J: No, Sweden.
H: Amerika?
J: No, SWEDEN.
H: Ah, si si.
Jag borde ha lärt mig spanska också.
18:05, Tåget mot Algeciras
Sönderbränd majs. Olivträd. Höga berg. Dalar. Vi kör igenom Bodadilla, det ser mest ut som en spökby. Alla fönster är igenbommade och inte en människa syns till. Rysningar. I utkanten ligger en asfaltsfabrik, hela anläggningen verkar drivas av solenergi.
Det är tisdag idag. Tågresan var lång och tråkig. Algeciras är ganska läskigt. Det är mycket bilar, mycket folk, men ändå är atmosfären väldigt lugn. Det skrämmer mig lite. Många tittar konstigt på mig, för att jag är ensam tjej får jag höra. Känns lite ovant, men det är nog bara att vänja sig.
22:40, Restaurang i Algeciras
Jag har bestämt mig för att åka till Tanger redan i morgon. Algeciras är trevligt, men jag vill ut i de marockanska bergen och vandra så snart som möjligt. Först några dagar vid stranden i Asilah, sen blir det antingen några dyklektioner längre söderut, eller direkt till Atlasbergen.
Någon som går av tåget tar fel väska, en kvinna springer efter halvt hysterisk. "Kom tillbaka! Du tog fel väska! Hallåååååå!" Någon visslar. Händelsen fick ett lyckligt slut, mannen bad så mycket om ursäkt. Tips: Köp din resväska på ett udda ställe, risken blir mindre att någon har en likadan.
Tåg vs. Flyg.
Jag hade kunnat vara framme om fyra timmar. Istället har jag tre dagars resande framför mig.
12:41
Moster ringde för att önska mig lycka till. Hon hade gärna flugit ner några dagar men har för mycket jobb. Tänk, jag och moster i Marocko i en vecka, det hade kunnat bli hur grymt som helst. Jag tänker på min ursprungliga resrutt, mörka tankar kommer över mig. "Kan man avvika från sitt livsöde och dö oplanerat?" Nog med filosofi.
Jag sitter bredvid raggaemusiker. De ska på en spelning, sköna typer. Den ena med rutig skjorta och svarta solglas, snaggad och skägg. En annan har midjelånga rastaflätor och kepsen bakofram.
17:32, Köpenhamn
Efter en fika med en vän i Malmö och massa prat om allt hit och dit är jag i Köpenhamn. Jag har kommit ombord på nattåget som ska ta mig till Köln, jag delar hytt med en tjej från Kanada vad jag vet än.
Hytten är trång. Våningssängar, tre i höjd. Blå. Luktar svett. Tåget är liksom taget ur gamla filmer, galet långt och känns lite rostigt. Ni vet såna tåg som kör förbi en när man åker bil och det verkar som om det aldrig ska ta slut. Vagnarna bara fortsätter och fortsätter i en halv evighet.
De två understa bäddarna är formade som en soffa. Ryggstödet fälls upp till en säng, det är där, i mitten, som jag ska sova.
17:50
Klockan 6 i morgon ska vi vara framme i Köln, konduktören lovar att väcka mig i tid. Hon påminner lite om min gamla historielärare i Sydafrika, framstår lite bitsk och styv men i själva verket tror jag att hon är snäll och rolig. En amerikansk familj kommer på tåget. De är från Alabama. Jag trodde bara de hade den där hemska dialekten i filmer faktiskt. Överbevisad.
Det känns lite otäckt att tänka att just nu förstår jag alla språken som informationen sänds på i högtalarna, danska, tyska och engelska. I morgon kommer jag inte förstå någonting längre. Jag borde kanske ha lärt mig franska någon gång.
Där hemma och på många andra platser flyter vardagen på som vanligt. Några bråkar. Några går till arbetet. Några kommer hem. Jag åker till Marocko. Det känns lite overkligt.
Den amerikanska familjen har rest runt i Europa i en månad, nu är de på väg till Amsterdam för att flyga hem. Jag undrar vart deras nästa semestertur går. "Scandinavia, definately, we want to see more of Sweden and Norway, and Finland too." Svarade de så för att jag är svensk, eller för att de var ärliga?
21:00, Någonstans i Danmark
Amerikanerna har skaffat en till hytt, pappan stod inte ut med sängarna. "I'd rather sleep in a chair than in here" men barnen lämnas kvar i vår hytt.
1/8, Köln kl. 6:40
De få stunder jag sov på tåget gav ingen skönhetssömn, orolig för att missa väckningen och rädd för att trilla ur sängen vid de kraftiga inbromsningarna. Nu sitter jag utanför en mörk och mäktig katedral i Köln. Frukosten är precis avslutad på trappan upp till katedralen och nu väntar jag på att servicecentret ska öppna så jag kan boka biljetten till Paris.
Klockan sju en söndagsmorgon är torget vid katedralen fullt med folk. Duvorna pickar brödbitar och jag har redan blivit erbjuden att följa med några jämngamla killar på en whiskey, och fått frågan av en uteliggare om jag kunde avvara några cent. Han stod stel med händerna knäppta bakom ryggen och blicken fäst på himmeln när han drog en ramsa om att han inte kunde betala hyran och inte hade råd med sina räkningar. Jag var ärlig när jag sa att jag inte hade några cent jag heller.
Plötsligt inser jag att vattenflaskan troligen ligger i en låda med upphittat gods i Amsterdam, den blev kvar på tåget. Jag bestämmer mig för att ta den vägen hem när jag återvänder.
8:00, Katedralen
Gudstjänsten börjar, bänkarna är fulla. Sånger ekar mellan pelarna och prästens mässande kommer till mig i ekon. Jag plockar upp filmkamerna.
8:40, På tåget före avgång
Den planerade avgången till Paris var fullbokad, så nu är jag på väg till Bryssel, därifrån ska jag ta tåget till Tournai och sedan Lille Flandres och sedan till Paris Nord. Tre byten och tre timmar senare än planerat ska jag vara framme.
11:17, Bryssel
Belgiska pannkakor är de bästa, och efter en sväng på söndagsmarknaden är jag 500 gram torkad mango rikare. Här skulle jag kunna stanna längre, men efter en 50 minuters paus är jag på väg igen.
17:00, Paris, Notre Dame
Kvällens tåg till Madrid är fullbokade, så nu är jag 700 kronor fattigare och en biljett till Madrid giltid under morgondagen rikare. Frågan nu är vart jag hittar ett billigt vandrarhem i Paris. Först: Notre Dame. Kön in är galet lång, så jag stannar utanför. Japaner överallt. Kameror. Kameror. Turistguider. Kameror. Jag bestämmer mig för att vandra en stund, och efter en tre timmar lång promenad har jag sett kyrkor och gamla skapelser så det räcker för hela resan. Dessutom lyckades jag tappa bort Eiffeltornet två gånger.
20:00, Eiffeltornet
Musik spelas, ungdomar dansar, livet leker. Jag stannar kvällen ut.
2/8, Paris
Jag har ont av mina skoskav och begriper inte hur jag tänkte när jag lämnade mina rätta skor hemma. Sitter på Stand Art café och bara slappar. Servitrisen är bitsk och envisas med franska.
19:40, På nattåget mot Madrid
Hytten består av fyra sängar. Toaletten har gult och slibbigt vatten. Alldeles för trång, mindre än toaletterna på Ramkvillabussarna. Delar hytten med tre spanjorskor, en kan lite engelska och översätter en del av de andras konversation. Själv bor hon i Paris, men ska hälsa på sin familj i Spanien några dagar. Längre bort i korridoren hör jag finska och åt andra hållet engelska.
Fy vad vi skandinaver är bortskämda. Tåget till Köln hade ett rent fönster utåt, glasdörr till korridåren med draperier framför. Någonlunda rymliga rum. Det här är klaustrofobiskt med smutsigt fönster, en grön heltäckt tjock dörr mot gången som är skavd och sönderrepad.
Tidigare under resan har jag inte behövt visa mitt pass en enda gång, här tog de det. Jag känner mig lite tom utan passet till hands. Konduktören tvingar ut alla ur sina hyttar, tur att en av kvinnorna kan lite engelska för det kan inte han. Finländarna längre bort förstår ingenting, vi pratar lite. Alla väskor måste ut, 24 pers och ännu fler resväskor trängs i korridåren och konduktören har svårt att ta sig förbi. Men på något under lyckas han ta sig in i varje hytt och fäller ner sängarna.
Den äldsta damen i min hytt, hon måste vara över 60, har en touchmobil. Kontrasten är slående.
3/8, Madrid
Biljett till Algeciras fixad. 70 kr, mycket rimligt. Traskar runt på gatorna i Madrid och letar nya skor. Hittar ett par sandaler som låter tårna andas och skoskaven kan läka i lugn och ro.
Försöker beställa isté.
Han: xxxxx något obegripligt xxxxx
Jag: Ice tea?
Han: Icea Tae? Yes.
J: What flavours?
H: Yes.
Jag ser frågande ut.
Efter en stund håller han upp en burk.
H: Icea tae?
J: Yes. Si.
Han pekar inne, eller ute? Jag går med fingrarna i luften. Walking.
H: Ah, si si, One.
J: One euro? Det stod två på skylten.
H: Si, one. London?
J: No, Sweden.
H: Canada?
J: No, Sweden.
H: Amerika?
J: No, SWEDEN.
H: Ah, si si.
Jag borde ha lärt mig spanska också.
18:05, Tåget mot Algeciras
Sönderbränd majs. Olivträd. Höga berg. Dalar. Vi kör igenom Bodadilla, det ser mest ut som en spökby. Alla fönster är igenbommade och inte en människa syns till. Rysningar. I utkanten ligger en asfaltsfabrik, hela anläggningen verkar drivas av solenergi.
Det är tisdag idag. Tågresan var lång och tråkig. Algeciras är ganska läskigt. Det är mycket bilar, mycket folk, men ändå är atmosfären väldigt lugn. Det skrämmer mig lite. Många tittar konstigt på mig, för att jag är ensam tjej får jag höra. Känns lite ovant, men det är nog bara att vänja sig.
22:40, Restaurang i Algeciras
Jag har bestämt mig för att åka till Tanger redan i morgon. Algeciras är trevligt, men jag vill ut i de marockanska bergen och vandra så snart som möjligt. Först några dagar vid stranden i Asilah, sen blir det antingen några dyklektioner längre söderut, eller direkt till Atlasbergen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)